skip to Main Content

Nationella prov- den kranka verkligheten eller medaljens baksida

 

Tid, pengar och utbildning som drabbas. Vad är priset för alla dessa nationella prov i skolans värld? Själva idén om likvärdig bedömning via nationella prov är bra, men högst villkorad. Extern rättning och en utökad betydelse för provresultat vid betygssättning ger större möjligheter till rättssäkerhet. MEN. Ett antal observandum finns att ta hänsyn till.

Föregående inlägg behandlade några nyheter kring nationella prov. Det har annonserats från regering och riksdag att betydelsen av provresultaten ska stärkas ytterligare gentemot slutbetyg och att proven ska digitaliseras. Jag lyfte att det framkommit ett beaktansvärt forskningsresultat som pekar på att de nationella prov som där undersökts faktiskt inte fyller det tänkta syftet.

I och med det sistnämnda uppstår en mycket besvärande situation: proven är obligatoriska, ska ges ökad betydelse vid betygssättning, men riskerar eventuellt att vara missvisande? Det är sannerligen allvarliga anklagelser! Det måste levereras kvalitetssäkrade prov som, utifrån forskning, fyller sitt tänkta syfte som stöd vid betygssättning. De ska hålla en hög och jämn kvalitet över tid.  Ett faktum som är odiskutabelt. I annat fall riskeras hela utbildningssystemet och dess trovärdighet att falla på eget fulgrepp. I grundskolan matas eleverna med nationella prov med jämna mellanrum. Eleverna blir således tämligen vana. Hela provcirkusen kulminerar med en massiv provpuckel i årskurs nio och därefter begränsas provdelarna till att gälla svenska, matematik och engelska i gymnasiet. Det är många prov som avverkas under skolåren och enormt mycket undervisningstid som offras. Då vill det till att det är värt att använda tiden till prov som verkligen fyller en vettig funktion.

Jag har förstått, att hur man organiserar genomförandet av nationella prov dock är oerhört skiftande. På flera grundskolor påverkas hela högstadiets undervisning av provtiderna. Bedömande lärare måste frikopplas och ett antal lektioner ställs in. Vikarier får man sällan tag på och dessutom kostar det extra pengar – som skolorna inte har. Alltså: lektioner ställs även in för andra än de som genomför själva proven. Värdefull undervisningstid spills inte bara för de som är utsedda provgisslan, utan andra drabbas: även i ej berörda årskurser. Mycket märkligt och olämpligt. Det är så att man obönhörligen vill ställa den klassiskt vassa Sverker Olofsson-frågan, som alltid förekom i SVT-programmet Plus: ”Ska det vara så”?

Huruvida det ännu utgår statsbidrag som stöd för att ex. anställa vikarier eller rättningspersonal vid nationella prov- är oklart. Det som dock står klart är att dessa bidrag försvunnit in i kommunernas dunkla kassa- till helt andra ändamål. Ett ytterst märkligt förfarande som tillåtits fortgå utan vidare åtgärder, medan elevers lektioner fortsatt ställas in och personal har drunknat i rättningsträsk. Lärarna har varit, och är, utlämnade till rektorernas enväldiga beslut om tid och möjlighet för rättning. Jag kan ge ett empiriskt exempel: att tolka en uppsatstext i svenska kan ta mycket lång tid. Det kräver mycket av rättande personal. Om intresset finns för att det ska göras ett kvalitetsarbete, vill säga.

Nå. Nu annonserades det om att digitalisera prov. Genast tänker jag (som så många gånger förr): utbildning? Av lärare, alltså. Förutsätts bara hela lärarkåren besitta erforderlig kompetens att hantera dessa prov? Om det visar sig att så inte är fallet- hur ska nu det extremt väsentliga ärendet lösas? Får jag komma med en kvalificerad gissning? Troligen har ingen tänkt på det och plötsligt levereras ett digitalt prov som lärarna inte har en aning om hur det ska administreras och hanteras. Det är alls icke ett orimligt scenario, med tanke på hur saker och ting tidigare skötts. Möjligen kan vi hoppas på en liten instruktionsfilm om några år, när kritiken dränkt alla utvärderingsstatistiker på längden och på tvären.

Det råder en märklig tystnad kring utbildningsbehovsproblematiken när det gäller digitaliseringskompetensen hos skolpersonalen. Detta trots den stora skrytkampanjen om förändring i läroplaner och ämnen där digital kompetens ska inta en ny roll. Om tystnaden beror på fullständig verklighetsfrånvaro hos beslutsfattarna, eller oförmåga, kunskaps- och insiktsbrist, monetärt underskott och kanske i värsta fall en synnerligen olycklig kombination av alla dessa faktorer med flera, ja, det är svårt att säga. Det är bara att hålla tummarna för att de inte ”skjuter sig i foten” från myndighetens håll och levererar ut mer undermåligt material utan föregående utbildning. Alla lärare måste självklart få adekvat och kvalificerad utbildning kring hur de digitala nationella proven ska hanteras och administreras. Det är odiskutabelt!

Ett ytterligare komplext vardagsproblem som skolorna fått handskas med gäller funktionsvariationer. Elever som har stora svårigheter att genomföra hela eller delar av nationella prov kan erbjudas olika former av anpassningar- vissa utförligt nedtecknade och andra kan beslutas av rektor. Om ett prov av olika skäl ändå inte kan genomföras av alla elever eller anpassas så att ett genomförande är möjligt, är det då en skola för alla, kan man undra?

Jag förväntar mig således ett insiktsfullt, verklighetsbaserat och kvalitativt helhetsgrepp kring nationella provhanteringen, tydliga personal- och elevstöttande riktlinjer med fullständig möjlighet till anpassningar och att hanteringen föregås av kvalificerad utbildning. Det är högt ställda förväntningar som jag förutsätter ska infrias. För att anspela på Sverker Olofssoncitatet ovan: ”Så ska det vara!”

Lena Wallberg blogg om skolan idag

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.

Back To Top