skip to Main Content

Katten på råttan, råttan på repet

Skolverket har krafsat fram lite statistik som visar att den totala andelen behöriga för att söka till gymnasiet sjunker. Några avgörande faktorer kan skönjas: kön, ursprung (=språkkunskaper) och föräldrar. Råkar man vara gosse och ha föräldrar med låg utbildningsgrad och därtill råkar ha annat ursprung än Sverige, så toppar man den här olycksstatistiken. För olyckligt, det är det sannerligen.

Men det går alldeles ypperligt fint att vräka fram floskler som ”Vi ska ha likvärdig utbildning”, när det krävs så mycket mer och nu ska jag stava det med versaler så det blir tydligt: RESURSER. Inte nog med att man fortsätter inbilla sig långt in i politikerled att barn och unga med annat ursprung, som inte sällan haft oerhört svåra upplevelser bakom sig och ofta har det med sig dagligen, ska lära sig allt det som svenskfödda barn lärt sig genom åren, men på betydligt kortare tid. Det finns beräkningar som visar att för barn och ungdomar i åldrarna 5 – 15 år tar det någonstans mellan 2 – 8 år att lära sig svenska på ett sådant sätt att det går att hänga med i skolan, lite beroende på ankomstålder (Elmeroth, E. 2017. Möte med andraspråkselever. s. 51.). Har man inte språket med sig så blir utbildning näst intill ett omöjligt uppdrag att ta sig an, med risk för ytterligare misslyckanden i bagaget och andra tråkiga följder som kan påverka framtid och möjligheter till ett gott och utvecklande arbetsliv. Jag förstår inte vad som är problemet inom myndigheter och politik. Svaret finns ju där: elever med annan bakgrund behöver behärska svenska språket väl för att kunna komma dit man vill i livet. Då måste det prioriteras. Det var ju knappast någon rocket-science. När det gäller socioekonomisk status och föräldrar, så handlar det förstås om att skapa goda relationer, så att även vårdnadshavare kan tänkas ställa sig lite positiva till skolan. Det krävs rimliga resurser och förutsättningar till det. Så mycket mer kan inte skolan påverka i det fallet. Vi kan ju inte ändra allt eller trolla med knäna. Även om det verkar som om det finns sådana villfarelser. Och så var det faktorn med gossarna, könets inverkan. Vi vet av tidigare forskning att pojkar läser sämre än flickor och har mindre motivation till studier. Det kan finnas biologiska förklaringar till detta mönster, som t. ex. senare mognad hos pojkar. Så det kan absolut finnas helt naturliga förklaringar till saker och ting. Att ta sig an den lilla och kontroversiella, men högst reella ekvationen har ännu ingen velat göra.

Det här problemet ekar rakt igenom skolsystemet och högskolesektionen har de senaste åren börjat knorra rejält kring de läs- och skrivkunskaper som flaggats via PISA. Vi kan inte bortse från att de underminerande pedagogiska idéer som tillåtits förhärska undervisningen via högskoleutbildningen av lärare sedan nittiotalet har haft en nedbrytande inverkan på läs- och skrivkunskaperna. Det ”gamla gardet” lärare undervisade. Dessa lärare blev totalt utmanövrerade av en förhärskande pedagogutbildarelit vars dunkla idéer kring lärande förpestade många års kunskapsinhämtning. Tyvärr lever det dessutom ännu kvar. Läs gärna mer om detta i Jonas Linderoths utmärkta Lärarens återkomst (Natur & Kultur, 2016). Senast nu i veckan lyfte hjärnforskaren Martin Ingvar hur viktigt det är med just inlärning, ledning, lärarskap. Att barns hjärnor är konstruerade för härmning. Biologiskt. Då är det inte konstigt, när högskole- och universitetsanställda så småningom börjar reagera och skriver en och annan debattartikel om hur många som söker högskoleutbildning och visar sig inte har tillräckliga läs- och skrivkunskaper så de kan klara sin utbildning. Dessutom får gymnasiet en skopa för att inte eleverna fått tillräckliga kunskaper med sig, precis som grundskolan brukar få en skopa av gymnasiet för att nivåerna är för låga och ställer till det. Katten på råttan, råttan på repet. Välkommen till min värld beståendes av omöjliga ekvationer som förväntas lösas utan några medel eller verktyg. Det är en kafkaesque värld om något.

Men nu är det ju dags att börja mobilisera inför nästa års val. Skolan lyfts ju oftast fram som en politikerfjäskfaktor. Ja, ni. Man får väl sätta sig i båten och lugnt invänta vilka nya drag som ska redigeras fram den här gången. Vad kan tänkas vilja komma fram i ljuset denna valomgång? Nya, centralt framtagna, tydliga matriser som eleverna (och lärarna) faktiskt förstår och kan använda i sin undervisning? Pengar till verkligt behovsanpassad stödverksamhet (KVALIFICERAD personal, verktyg, läromedel, lokaler etc)? Lärare, som sitter på den väsentliga vardagskunskapen, är delaktiga i beslut som tas om skolverksamheterna? Adekvat fortbildning till lärare i exempelvis: digital kompetens? Höjda utbildningskrav för lärare? Forskning som stödjer didaktikeffekter? Tydliggöra speciallärares och specialpedagogers uppdrag? För att ta några exempel?

Ja, ja, vad är väl en bal på slottet…

Lena Wallberg blogg om skolan idag

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.

Back To Top