Söka statsbidrag

Ibland kan man bli lite fundersam. Jag undrar inte så sällan: hur tänkte de nu? Svaret står oftast skrivet i stjärnorna, så det är bara att fortsätta med att envist blicka framåt, slå på tunnelseendet och gå vidare. Som en trogen soldat i fält. Jag ska bara inledningsvis utfärda en liten varningsflagg för känsliga läsare: detta inlägg kommer osa av ironi.

För ett tag sedan råkade jag händelsevis snubbla över information om att det går att söka en mängd olika statsbidrag inne på Skolverkets hemsida. Så jag började rota runt lite och uppmärksammade möjligheten till att lyfta statsbidrag för både det ena och det andra. Det finns bidrag för läslyft och specialpedagoglyft, för att jobba med hälsa, jämlikhet och en mängd andra saker som på sitt sätt givetvis är viktiga och intressanta.  Det säger jag ingenting om. Men så kommer vi osökt till vad som är viktigast just nu.

Jag blir på något sätt, någonstans, imponerad. Det finns pengar! Det finns möjligheter till utbildning! Ändå har inte Skolverket lyckas skaka fram adekvata utbildningar åt landets skolpersonal när den nya digitaliseringsreformen införs. Hur går det ihop? Vad är så svårt att förstå: om en person ska stå inför ett nytt arbetsmoment, en ny metod, ett nytt tankesätt eller vad det nu kan vara för omvälvande förändring som ska ske på en arbetsplats och i en persons arbetsuppgifter, så behöver vederbörande få utbildning, information och kunskap så att denne vet hur man ska arbeta, på vilket sätt, med vilka metoder och vad som fungerar bäst. I de fall där oberoende, stödjande forskning finns att tillgå, ska den givetvis utnyttjas som stöd.

Kan man söka statsbidrag åt Skolverket i den tämligen rimliga utgångspunkten? De skulle verkligen behöva det. Eller förresten, det löser de själva. Någon på Skolverket är väl ”förstebyråkrat” och kan ta på sig att internutbilda för sin lönepåslagsförmån? Vi kan klämma in det på en studiedag för alla avdelningar. Möjligen kan vi tänka oss utbilda representanter som sedan får i uppdrag att föra det vidare till övriga kontor, så blir det en kostnadsbesparing också. Mindre fikautlägg och reseersättning, alltså. Det gör kronor och ören, det! Utbildningsinsatserna genomförs av någon högskolerepresentant som fått det otacksamma jobbet i knät likt en 10-tonsvikt och tilldelas högst två betalda timmar att sno ihop ett dagsprogram med powerpoints och bikupeaktiviteter där deltagarna får surra ihop sig om ”hur de jobbar på skolorna med tekniken idag och vad de kan förbättra.” Gemensam diskussion lyfter därefter fram några exempel och det blir gärna lite ”hallelujamoment”. Så slår man ihjäl många timmar i en aula, gott folk! Icke att förglömma: eftermiddagsaktiviteten! Den består av föreläsning av någon som kallar sig lärutbildare, eftersom det är en lärare som extraknäcker med att utbilda och informera om hur de jobbar ute på sin skola. Ytterligare powerpoints med bilder och nu blir det kanske också lite film! Som finns på Youtube!

Ni ser. Upplägget är redan klart. Känns det bekant någonstans? Efter den hårt påannonserade kompetensutvecklingsdagen (givetvis ej inkluderad lunch, möjligen kaffe) kommer alla deltagare anses vara fullärda, inspirerade och ”fyllda med nya idéer kring området”. Det är bara att ge sig in i verksamheten igen, men nu med ny ”input”. Väl?

Jag hoppas ni ser ironin i det hela. Ty det är exakt så här det organiseras. År efter år. Det börjar likna ett omöjligt uppdrag att utföra. Förvåningen är stor över att lärare lämnar yrket, flyr. Lärarprogrammen står tomma och i förekommande fall läggs inriktningar ned. Snart kommer t.ex. naturinriktade lärare vara sådan bristvara att kloning kommer börja bli aktuellt. (Såvida inte webbaserad utbildning plötsligt ses som överlägsen lösning inom en okritisk, fjäskigt stödjande skolforskning som vinklar eventuella problem till de i verkligheten närvarande lärarnas nackdel. Så kan problem också lösas.)

Hur kommer det sig att problem i skolan upprepas med samma förödande effekt varje gång något ska förändras? Jag fascineras över hur illa skött saker och ting kan vara utan att någon överhuvudtaget ses som ansvarig. ”Skylla på lärarna”-kortet börjar bli lite slitet att använda. Fortsätter det så här har vi snart inga lärare kvar och då återstår endast digitaliserad pseudoundervisning, oavsett vi vill eller inte.

Jag ser och hör dagligen hur de oerhört problematiska ämnes- och kursplanerna ställer till oreda och försvårar lärares vardagsarbete. På sociala medier och dagligen så brottas lärare sig blå kring bedömningsdilemman som: hur ska jag kunna bedöma en elevs samlade kunskaper i årskurs sju efter en termin och när målen är definierade för årskurs nio? Den lilla ekvationsbaserade gordiska knuten skulle jag gärna vilja att en hågad skolverksmänniska nystar fram i ett verklighets- och rimlighetsperspektiv, med ett hälsoperspektiv i botten och toppa det med hur detta förfarande bidrar till en känsla av sammanhang för eleven? (KASAM- se ex.:  Antonovsky, 2005) Hur ska lärare tydligt förklara och tydliggöra för en högstadieelev vad som krävs på olika nivåer vid betygssättning utifrån Skolverkets osannolikt obegripliga och tolkningsbara matriser? Vad innebär ”språkets betydelse för den egna identitetsutvecklingen” (åk 9, Sv, reviderad version), egentligen? Hur förklarar man tydliggörande för en elev att på C-nivå i samma ämne skriver man texter som innehåller ”utvecklande gestaltande beskrivningar och berättargrepp samt dramaturgi med relativt komplex uppbyggnad”. (Kunskapskrav för betyget C i årskurs 9, Sv).

Jag blir lika fascinerad varje gång jag läser detta fantastiskt klumpiga kludd, som konstruerats av och för någon slags internnarcissistisk Skolverksgrupp med faiblesse för byråkratispråk. Ingenstans är detta verktyg tillvänt för användarna, när inte ens lärarna själva förstår vad som åsyftas, utan det krävs diskussionsforum och konferensdagar för att driva fram någon slags möjligt språkligt, innehållsligt konsensus över hur man eventuellt kan tänkas tolka innehållet på ett rimligt sätt så att LÄRARNA i alla fall förstår någonting av denna gallimatias. I bästa fall, alltså. Det är steg 1. Steg 2 är att eleverna också ska kunna förstå det hela. Så långt har definitivt inte alla kommit ännu. Att skriva om matriserna, försöka förklara med egna ord, göra egna uppgifter med koppling till matriserna fast omskrivet på läsbart språk kräver en oerhörd mängd tid, kraft och insats i en redan ansträngd tidsbrist.

Det här övergår mitt förstånd. Det är nu nästan sju år sedan den nya läroplanen började införas på bred front. Pressen på lärarna har varit outhärdlig. Stressen blir inte mindre av att försöka trolla med knäna, förklara sådant man själv knappt förstår och så slänga in ett rättvisande betyg på det. Efter en termins arbete, i förekommande fall. Utifrån ett betygsmål som inte finns definierat utifrån den aktuella årskursen i förekommande fall. Skrivet på ett så formidabelt otolkningsbart byråkratspråk att ingen egentligen vågar ifrågasätta eftersom man då riskerar att bli dömd och stämplad som okunnig. Hur viktigt är inte språkets betydelse? Senast i veckan visades ett program på Vetenskapens värld i SVT, som lyfte fram just språkets betydelse och inverkan. Det vore önskvärt om essensen i detta tydliggörande tänkande kunde anammas av myndigheten som arbetar med utbildning i detta land.

Lärarna fick en mycket måttlig information kring det nya betygssystemet. Jag tror vi på gymnasiet fick sammanlagt en utbildningsdag som för övrigt inte sade någonting utan snarare förvirrade.  Sex år senare sitter det fortfarande både nya och gamla lärare i skarpt läge och förstår inte fullt ut hur de ska arbeta, förklara, stötta. Jobbets själva essens. Så, varför inte upprepa det usla genomförandet genom att åter ändra i läroplanerna, kräva att lärare ska förmedla avancerad kunskap om digital kompetens och nu utan någon som helst föregående fortbildning?  För se, det finns inga statsbidrag att söka för att höja lärarnas digitala kompetens! Hade jag väntat mig annat? JA! Jag har inte förlorat hoppet ännu! Någonstans finns kanske någon liten gnutta verklighetsförankrat förnuft som kan ha smugit sig in i korridorerna och slagit rot. Jag ger inte upp, för plötsligt kanske det händer! Kämpa på där i myndighetsflyglarna! Jag väntar…

Lena Wallberg blogg om skolan idag

 

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.