Motivation och engagemang

Motivation och engagemang - blogg

Har ni sett de populärvetenskapliga TV-programmen vetenskapens världs temaomgång denna höst som handlar om skola och forskning? De kallar temat: ”Bästa skolan” och visar upp några intressanta aspekter av skolutformningar och tankegångar som förhoppningsvis kan väcka upp några strutssyndromsskadade skolpolitiker i dvala och kanske till och med skapa lite debattklimat i lunchrummen. Inte mycket kan sägas vara särdeles nytt under solen, men däremot fanns intressanta exempel att ta i beaktande. Källkritiken tar vi mot slutet.

Det senaste avsnittet, som sändes i måndags (28/8–17), belyste ett område som ligger mig varmt om hjärtat: en hälsofrämjande skola. Att se till barns- och ungdomars hela situation och hälsotillstånd. Så självklart, kan tyckas, men så långt ifrån verkligheten. En förutsättning för att kunna göra skolgången motiverande och skapa ett verkligt engagemang för eleverna menade man var en flexibilitet i utformningen av utbildningen och möjligheter att finna utrymme för områden där eleverna verkligen är intresserade, dvs att utgå från en verklighet som berör. Att känslor och lärande hör ihop är ingen nyhet. Att utforma en individinriktad, intresse- och motivationsstyrd undervisning som optimerar en persons förutsättningar maximalt är dock lite av ett drömscenario i en idealisk tillvaro, med de förutsättningar som finns till hands i dag. Det finns inga enkla svar på komplicerade frågor. Någonsin.

Att arbeta utifrån individuell preferens, i ett datastödjande system där anpassningar efter elevers förmåga, kompetens och förutsättningar kan göras automatiskt, låter som en fantastisk vision. Tekniken kan underlätta elevers lärande, skapa engagemang och låta en elev ständigt utmanas på en lämplig nivå (den proximala utvecklingszonen) vilket därmed kommer göra framtidens utbildning optimerad. Om tekniken fungerar. Och eleven mår bra. Och allt annat verkar frid och fröjd. I en idealisk värld. Men det kanske också datorerna ska lösa, genom en digital robotvårdare som gör blodprovsanalys, kontrollerar hur du sovit, ätit, vad du gjort under kvällen före, om du hävt i dig olagligheter under helgen och om du behöver ha en dos med medicin för du börjar bli orolig i kroppen, om du behöver prata av dig… eller så kanske din studiestol känner att du är i behov av paus?

En högst relevant fråga är vad framtidens människor ska ha för kompetens. Vad ska de kunna? Vad behöver de veta? Detta är omöjligt att sia om på kornet, men att besitta viss allmänkunskap, jobba med sådant som ännu inte uppfunnits, exempelvis matematik som ännu inte existerar, teknik vi ännu inte känner till, förutsättningar vi inte kunnat drömma om, det är troligen vad som kommer möta framtidens invånare. Att vara flexibel, ständigt lära sig nytt, ständigt ta till sig ny information inom några minuters spann, det är vad verkligheten antagligen kommer fortsätta bestå av. En omåttligt snabb förändring där hjärnan knappt kommer hinna eller orka hänga med, är vad vi kommer behöva lära oss att hantera. Hur ska människor överleva den stressen? Redan idag är det helt omöjligt att hänga med i allt informationsflöde och alla nya förändringar som ständigt kablas ut i alla innovationstekniska sammanhang. Dessutom ska vi idag försöka göra kvalificerad validitetsbedömning i det anstormande informationsflödet. Bara det arbetet kan bränna ut en hel stab.

Det kommer behövas ett nytt tänkande, det är ett som är sant. Var behövs personal? När? Varför? På vilket sätt? Hur ska denna personal göra och arbeta för att må bra? Hur det än är, så kommer vi aldrig komma ifrån att teknik kan fallera. Och människor kan må dåligt, av olika anledningar. Självkorrigerande teknik kommer aldrig vara hundraprocentig att lita på. Vi kommer kanske inte behöva ett körkort i framtiden, när bilarna kommer kunna köra runt oss automatiskt. Men om något går fel, ska ett gäng automatiserade robotar då komma ut och hjälpa oss laga bilskrället? Ska robotarna övervakas av ytterligare tekniksystem som övervakas av ytterligare säkerhetssystem osv osv.

Det är som en bästa science fictionberättelse, där vi knappt kan se oss själva i något scenario och där den största frågan av alla kommer vara: vad är meningen med livet? Vilken är just min plats i samhället? Vad har jag för syfte? Var ska jag befinna mig? Vad ska man göra med sitt liv? Ett övermäktigt, oändligt filosofiskt frågebatteri som kommer kunna ställa hela jordens fortlevnad på sin spets. Jag drar det här tankeexperimentet långt, men det är å andra sidan inte helt orimligt. Vi kan inte blunda för att när människor inte längre ser mål och syfte med sin tillvaro, när det kan krävas omfattande stöd för att skapa en meningsfull aktivitet i tillvaron, då kommer det osvikligen uppstå problem. Hälsoproblem. Anpassningsproblem. Existentiella problem. Arbetsmarknaden jobbar inte utefter några extra anpassningar och ger särskilt stöd. Förbereder skolan inför den tuffa och krävande arbetsmarknad som redan idag knackar hårt på dörren? Jobbdrömmarna idag kommer vara utrangerade imorgon. Att ständigt lära, lära om och lära nytt kräver oerhört mycket insats.

Så vad var det jag ville få fram från TV-programmet? Jo, jag tycker det är absolut högsta prioritet att satsa på barns- och ungdomars hälsa. Det är, precis som det konstaterades i programmet, faktiskt inte viktigast att de kan rabbla exempelvis vad alla landskapsdjur heter och vilka jordarter det finns. Sådan information kan man ta reda på. Men att få instrument och verktyg för att hantera tillvaron, att må bra och kunna fungera i en framtidsmiljö, att hitta sig själv, sin plats, sina potentialer, skapa sin egen framgång som person i sitt eget liv, den livsviktiga överlevnadskunskapen verkar ha gått makthavarna förbi. Den som är viktigast av allt. Den verktygslådan behöver vi se över och formatera med människan och dess möjligheter och begränsningar i fokus.

Så till den utlovade källkritiken. Det är symptomatiskt att kalla sig ”vetenskapens värld” i syfte att använda den retoriska härskartekniken att allt vad forskningen säger ska tas som en sanning vi aldrig behöver ifrågasätta. Vad står de svepande generaliseringarna för egentligen, exempelvis i uttryck som: ”forskningen visar att” eller ”forskarna på X University har kommit fram till att”? Det saknas uppfriskande och rättmätig kritik gentemot de ”fantastiska forskningsresultat” som framläggs. Det kan för ett otränat öga ge intrycket av att det serveras en enkel och absolut sanning. Skulle det mot all förmodan råka finnas en universallösning som skulle göra att alla problem i skolan skulle lösa sig i ett trollslag så vore det formidabelt. Men de parametrar som inverkar i ett skolsammanhang är så oändligt många eftersom varje människa är unik att detta inte är görligt.

När en individ känner ett engagemang och en motivation händer något: det uppstår en känsla av sammanhang, det man gör blir meningsfullt, begripligt och hanterbart (Enligt Antonovskys modell). Många lärare kämpar med detta dilemma varje dag: hur ska man göra innehållet i skolan motiverande och engagerande för alla? När det händer, när lärandet hamnar i ett helt fantastiskt tillstånd av att alla lyckade lärandekombinationer samverkar, man hamnar i ett ”flow”, ja, då är lärarjobbet det absolut mest fantastiska jobbet man kan ha. Så det så.

 

Lena Wallberg blogg om skolan idag

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.