The end is near…

Terminsslutet är nära och våra kära elever har avslutat eller är på väg att avsluta sina absolut sista delar i olika kurser och ämnen. Solen lyser, sommaren konkurrerar om uppmärksamheten och motivationen att få vara utomhus är hög. Det spelas brännbollsturneringar, fotbollsturneringar, det är baler, fester, förberedelser, betygsättningsvåndor, luncher, stipendiefunderingar, fikabeställningar, insamlingar, underrättelser till fikaansvariga, sommarkläder och allt annat som hör till listan som leder mot en välförtjänt ledighet alldeles strax. Så nära, men inte riktigt där ännu. Inom räckhåll och vi längtar. Elever och all personal. Så finns det lite allergi, också.

Ingen känsla är så konstig, som den som infinner sig de dagar som kommer efter att eleverna slutat skolan. Det är precis som när gästerna just lämnat en härlig och välbesökt fest: gapande tomt, en känsla av ensamhet och ödslighet. Den påtagliga tystnaden är besvärande, ovan, men samtidigt, någonstans, skön och befriande. Lite ”personalegentid”, att låta tankarna få luft under vingarna, varva ned en uppvarvad motor och hinna känna sig lite lycklig. ”Det har varit ett bra år. Trots allt.”

Vi har alla gjort ett fantastiskt jobb inom skolan. Trots resursbrister, brist på pengar, brist på förståelse för arbetets komplexitet och svårighetsgrad, brist på insikt kring påfrestningar, stress, krav, otillräckligheten, ja, brist på så mycket som skolpersonal ska hantera. Brist, brist, brist, och så: tidsnöd. Betungande bördor, mediers skeva bild, politikers tvära kast, frustration och andra dränage. Så jag tänkte istället lyfta fram den andra sidan: hur otroligt mycket styrkor vi äger tillsammans i skolan! Så många tillgångar, så många elever som lyfts, stärks, gläds och faktiskt GILLAR att vara i skolan! Som gillar oss personal! En spontan kram, ett leende, en blomma, några uppskattande, om än ibland trevande, kommentarer och komplimanger, ett skratt, lite bus, några gliringar och allt annat tok och härligt som vi delar med varandra!

Alla vi kämpande lärare och övrig fantastisk skolpersonal, alla vi som vill, jobbar helger, kvällar och nätter, som oroar oss, som bryr oss, som finns där och som faktiskt gör ett mäkta hästjobb. Vi som gör det lilla extra, det som kanske inte syns eller går att mäta i några som helst nationella prov, ekonomisiffror eller åsiktsmätningar. Vi får inte ett ”tack- bra gjort”, eller uppmärksammas, eller får någon som helst maffig bonuscheck eller något fördelaktigt fallskärmsavtal (vilket hade varit oerhört roligt och överraskande), men ändå. VI vet. Vi vet att vi gör skillnad.

För varenda en, hör ni, varenda en ska må bra i skolan! Varenda en ska vilja gå dit! Varenda en ska få vara trygg och finna glädje och lust att lära! Varenda en ska få känna att det vi gör i skolan är förståeligt och meningsfullt! Varenda en ska veta att de betyder något, att de är värdefulla, precis så som de är! VARENDA EN! Även om inte alla, kanske, når de snäva små kunskapsbetygssteg som varit någons förhoppning, vilja och önskemål. Men om varenda en ändå får med sig, att det inte är betygen som gör dem till den fina människa de är, att de är viktigast i hela världen, då har vi gett dem det absolut viktigaste kunskapsmålet av alla! Vi har ingjutit hopp och mod och störst av allt: förebildligt visat kärlek gentemot våra medmänniskor. Genom att alltid stå upp för det goda och rätta, så leder vi vägen. Det är ett stort och viktigt jobb! Det är därför vi arbetar i skolan. Därför älskar vi vårt jobb och går tillbaka, vänder tillbaka och stöttar varandra genom svårigheter. Det är drivkraften. Tillsammans är vi starka! Det är rätt väg, vår väg, skolans väg. Den bästa skolan, som vi alla ska stoltsera med!

Nya tag, nytt läsår, nya inköp, nya satsningar, ny energi. Vi ser fram emot hösten igen. Så mycket glädje och så mycket positivt som vi åstadkommer. Det är vårt kännetecken, vårt signum. Bra gjort, alla! Fortsätt hålla fanan högt och fortsätt envist att visa att vi är bäst!

Jag avslutar denna något patosstänkta kontemplation kring att slutet av terminen nu är nära, med hjälp av några valda textrader, som på många sätt kan spegla lärarens vardagsarbete. Det görs genom ett stycke ur Frank Sinatras:”My Way” (1969). Håll tillgodo!

“Yes, there were times, I’m sure you knew
When I bit off more than I could chew.
But through it all, when there was doubt, 
I ate it up and spit it out.
I faced it all and I stood tall; 
And did it my way.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.