skip to Main Content
Ljuset I Tunneln

Ljuset i tunneln

Jag pratade i veckan med en kollega. Vi pratade om ljuset i tunneln. Att nu när alla betygen snart är satta, så kan en sliten lärare äntligen börja andas igen, se en ände, inse att sommaren nog faktiskt är i antågande och att svetten i pannan kan övergå från att vara stresspärlor till ett resultat av sommarvärmens solsting. Snart går ridån ned, sista föreställningen är planerad, avslutet är vid handen.

Avslutningen. Det är den mest känslosamma skoldagen på hela året. Jag har haft förmånen att få vara med på skolavslutningar och studentfiranden under mer än två årtionden både som förälder och personal. Det är lika fantastiskt, ljust och känslostormande varje år. Jag mimar alltid till ”Den blomstertid”, ty den drar osvikligen igång en ohejdad våg av tårar om jag försöker att börja sjunga. Nostalgin flödar med öppna spjäll på alla avslutningar, känslorna svallar. Jag älskar avslutningarna i skolan! Det är så vackert! Klimax i berättelsen om undervisning, relationsskapandets absoluta pik. Snart kommer: farväl. På återseende.

Jag älskar glädjen, skratten, fikabegäret, springet i benen, sångerna, blommorna, avskedet, en känsla av att nu bläddras det till nästa kapitel i livsboken. Alla tindrande ögon, somriga kläder och den förväntan som dallrar i luften. Barnen som ska börja ny klass, ens egna barn tycker man alltid blivit på tok för stora alldeles för snabbt och man förundras lika mycket varje år över var tiden egentligen tar vägen. Vi vinkar av elever som överlyckligt lämnar gymnasiet, hoppandes och sjungandes på ett flak om ungdomens vår, än klappar hjärtat med friska slag och vi önskar dem lycka till och står stolta över att vi lyckats! Igen! Underbara, unga människor! Ut och lev livet!

Så pustar vi ut. Luften går ur och värmen kväljer. Solen gassar, skrålet avlägsnar sig i fjärran, dammet lägger sig och vi börjar stöka bort firandet i ett sakta mak. Vi klarade det. I år igen. Pust! Vi överlevde och nu kommer sommaren då vi behöver få vila stackars utbrända hjärnor och kontemplera gärningar under en sommarbok med radion skvalandes i bakgrunden. Ja, det behövs. Ja, det är vi värda. Att få somna i en solstol, se på molnen, hur de rör sig och formar lustiga figurer, lyssna på fågelkakafonier, känna ljumma vindar, göra trevliga utflykter och… bara vara. Vi ställer in oss mentalt på semesterläge. Då och där.

Vi vet alla, att det här jobbet aldrig släpps helt. Ett program ger en idé till en lektion. En film blir en hel planering eller en bok får en att fundera över ett innehåll i en kurs eller ett ämne och så börjar tankarna fara och flänga. Njutningen. Engagemanget. Nyfikenheten. Vetgirigheten. Glädjen. Tjusningen med det här jobbet, så in i norden. All den kreativitet som plötsligt drivs igång. En text som berör. Lusten att få förmedla och skapa ny förståelse, kunskap. En idé som tar form. Alltså, att undervisa, det är världens bästa, bästa jobb! Måtte aldrig den fantastiska arbetsglädjen tas ifrån skolans personal, någonsin! Det är där, i kraften, i ögonblicket, i det unika mötet mellan lusten och passionen att undervisa och viljan att lära, som alla undren sker. Det är därför. För det är i de unga vi ingjuter den här världen nytt hopp. Det finaste vi har.

 

Lena Wallberg blogg om skolan idag

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.

 

Back To Top