skip to Main Content
Kunskap Och Prov

Kunskap och prov

Så har det hänt igen: nationella proven i svenska åk 9 stulna och spridna för vinden. En mängd lärare sliter sitt hår och elever riskerar att misstänkas för fusk. Att avgöra om en elev fuskat eller ej är mycket svårt, i vissa fall helt omöjligt. Elever riskerar att felbedömas och lärare riskerar att bli bovar i ett drama de själva skulle vilja slippa för allt i världen. Är proven utformade på bästa sätt, så de möjliggör för eleverna att kunna visa vad de kan? Är skolan överhuvudtaget till för alla elever?

I föregående inlägg ställde jag frågan om huruvida nationella proven verkligen är till för elevernas skull. Man kan undra hur proven skulle kunna genomföras, som stöd för betygssättningen och med likvärdighet, rättssäkerhet, så att det tänkta syftet uppfylls. Jag gav förslag i förra veckans blogg att eleverna exempelvis skulle kunna få läsa texterna i lugn och ro före provet. Om alla får göra det, minskar stressen och det är fortfarande likvärdigt i hela landet. Läraren skulle kunna hålla diskussion om texternas innehåll, precis som det var förut med nationella proven i Svenska B på gymnasiet. Eleverna skulle kunna få stryka under svåra ord och tid att förstå knepiga passager. Alla får därmed möjlighet att hinna förstå och smälta texternas innehåll utifrån sina förutsättningar. Nu har de 45 – 60 minuter på sig att, under påtaglig stress pga provsituationen, självständigt läsa texterna i texthäftet i svenska åk 9, för att därefter göra en paus innan frågorna delas ut. Här finns inget utrymme för något lärande, bara hur tekniskt duktig en elev är att snabbt läsa, minnas och spotta ur sig svar på frågor. Ja, och så blev det sådan kalabalik kring huruvida det skulle vara paus, eller rast eller ej och om eleverna kunde fuska genom att prata med varandra under denna tid, så Skolverket fick vackert gå ut med ett förtydligande att tyst paus/bensträckare kunde ske i klassrummet där läraren övervakade dem så att inga samtal kunde föras under dessa fem-tio minuter. Så har läraruppdraget utvidgats till att vara fångvaktare, där de intagna endast får rastas under sträng övervakning. Har inte detta vansinne gått på tok för långt? Eleverna, vilket faktiskt här är barn/ungdomar som är femton år gamla, får endast en mindre bensträckare och sedan förväntas de prestera på topp i 160 minuter till. Som om det vore salstenta på universitet. Hur effektivt lärande det nu är, även på den nivån. Det kan man ju fråga sig. Oavsett, är upplägget vetenskapligt beprövat och åldersadekvat upplagt, så att det fortfarande är i en lärandeprocess, eftersom det är grundskolenivå, och inte definieras som ett definitivt slutprov? Eleverna ska trots allt vara under lärande. När anses man vara ”färdig,” sett ur ett kunskapsperspektiv?

Som specialpedagog och svensklärare skriker sådant här värdelöst upplägg i mig. Det är så fundamentalt tokigt tänkt att man blir helt mörkrädd. Är detta ett rimligt genomförande, med förväntningar som passar för barn/ungdomar? Finns det något i detta som är till gagn för eleverna, så de verkligen kan visa sina färdigheter och kunskaper på bästa sätt? Är det här ett upplägg som är till för alla? Nej tyvärr, inte någonstans. I alla klasser finns det, alltid, ett antal elever som har stora bekymmer med att minnas det de nyss läst. Det finns elever med bekymmer att koncentrera sig under längre tid än cirka 10 – 15 minuter i stöten. Det finns elever som har svårt att hantera stress. Det finns elever som har dyslexi eller andra typer av läs- och skrivsvårigheter. Det finns ett antal elever med andra typer av svårigheter som kräver individuella anpassningar. Anpassningar som vi är skyldiga att göra för att utjämna. Är det dessutom ett ämne som inte intresserar vederbörande, vilket är i högsta grad sannolikt, så är det ytterligare en icke motiverande faktor i sammanhanget och kan ligga den unge läsaren till last. Därtill finns det elever som läser osedvanligt snabbt och är tvungna att sitta och vänta i evigheternas evigheter på de andra. Då kan det också vara svårt att hålla fokus. Så finns det också elever som faktiskt inte tränats på ett kompetent sätt att använda olika lässtrategier, skrivfärdigheter och utvecklats på bästa sätt utifrån sin potential pga brister i skolan.

Syftet med nationella provupplägget är att eleverna ska få en känsla av temats innehåll via samtliga texter under första genomläsningen av provhäftet. Men, hur många parametrar ska egentligen vägas in i denna uppgift? De ska under några få timmar få en förståelse för temat via texterna, de ska svara på frågor, de ska läsa mellan raderna, tolka dikter och/eller bilder och de ska sedan två dagar senare kunna skriva en egenproducerad text, i bästa fall med en källhänvisning infogad. Det är komplext och kräver otroligt mycket av eleverna. Anpassningarna för alla i behov kan vara så omfattande att provet i stort sett inte går att genomföra enligt Skolverkets snäva instruktion. Då kan man fråga sig, är provet till för alla i en skola för alla? Är det dags att börja se dessa prov med lite andra ögon, så de blir hanterbara och att alla kan få utföra provet med sina respektive anpassningar. Det är dags att Skolverket börjar tänka och agera modernt och flexibelt, förebildligt, helt enkelt.

Själva ärendet om att proven blivit stulna och spridits- i år igen- är i sig något som är så irriterande att det inte finns ord för det. Det är inte en dag för tidigt att se över rutinerna. Hur svårt ska det vara att digitalisera proven, så de skickas ut först på provdagen? Bedrövligt, men nödvändigt, då det visat sig att några av de juridiskt ansvariga på några skolor inte är kapabla att läsa sig igenom de tydliga instruktionerna om hur proven ska hanteras eftersom de är sekretessbelagda. Om proven varit säkert inlåsta i kassaskåp har jag svårt att tro att de kunnat bli stulna. En uppmärksam lärare råkade tydligen hitta sekretessbelagda nationella prov via en googlesökning, då en skola lagt ut dessa på en allmänt tillgänglig sajt. Man kan inte annat än ställa sig bra undrande till allting då.

I artikeln ”Åttondeklassare förväntas lösa finanskrisen” i Svd 9/3-18 skriver Ivar Arpi om hur frustrerade föräldrar inte kan förstå eller ens själva lösa sina grundskolebarns skoluppgifter. De är helt enkelt för komplicerade. I ett forskningsresultat framkommer att professorer, vid ett blindtest, uppskattade att grundskoleämnesplaners innehåll låg på universitetsnivå. Hjärnforskaren Martin Ingvar har i åratal kritiserat skolsystemets struktur som utslagsfaktor och orsak till psykisk ohälsa för elever som redan har det tufft. Det blir förödande konsekvenser när ämnesplans- och nationella provkonstruktörerna inte har kompetens att förstå att innehåll och kriterier måste anpassas per åldersadekvata förväntningar. Det här är ett gigantiskt problem som inte kommer försvinna av sig själv. Vad ställer vi, via skolan, egentligen för krav på våra barn? Att de ska klara av komplexa universitetsuppgifter på grundskolan?

Förutom tydliggörande och åldersadekvata ämnesplaner och betygskriterier måste massiva stödinsatser fokuseras under de första skolåren så att eleverna verkligen kommer klara av att uppnå tillräckliga basfärdigheter vad gäller läsning, skrivning och matematiska färdigheter. Annars kommer vi fortsätta skjuta förbi målet igen, år efter år efter år, med ohälsosamma konsekvenser som följd. Som nu sker. Hur svårt ska det vara med den enkla ekvationen där i maktens korridorer? Att införa ”garantier” ger inget om inte utförandet är genomtänkt och väl underbyggt. Grundskollärare ska besitta god kompetens kring grundläggande läs- och skrivinlärning och allsidig träning i basfärdigheter ska ges i samtliga ämnen hela grundskolan ut.

Eftersom vi idag vet att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar och att om man lyckas i skolan är salutogent (hälsofrämjande) så är det hög tid att staten tar sitt ansvar och ser över det hela på ett seriöst sätt, för en gångs skull. Det måste således ske utifrån ett gediget tvärvetenskapligt perspektiv. Ska vi kräva rimliga kunskaper av barnen, ge förutsättningar för att alla skall kunna lyckas och dessutom stärka dem inför framtiden, ja då måste skolan anpassas efter elevernas förutsättningar, inte tvärt om. Lärarutbildningarna behöver vässas, nödvändig kompetensutveckling krävs och nu kommer kärnfrågan: hur fortsätter vi att utveckla och testa kunskaper? Är det som på nationella provet, att det är som prövas är egentligen minnesträning och tidspressat prestationsmaraton, utan minsta tillstymmelse till möjlighet att i lugn och ro förbereda sig mentalt eller få tid att prata med andra om sina tankar och idéer? Hur ska barn kunna läsa mellan raderna och utröna fakta och förståelse om de inte tränats i detta- i samarbete med andra och under kompetent lärares ledning? Trots allt finns en hel del forskning som visar hur viktigt det är att få samtala om texter och innehåll, att under lärarledning få lyfta fram olika delar av texter, se möjligheter, hur man kan tolka dessa, hur ord kan förändra innehåll, hur man läser med olika tekniker etcetera. Alltså, en lärande situation. Hade exempelvis eleverna gagnats av att veta vilka ämnen de hade kunnat skriva om i torsdagens nationella prov i svenska i åk 9? Ja, varför inte? På vilket sätt hade det egentligen skadat? De skulle i alla fall spotta ur sig uppsatsen under de timmar de hade till förfogande, hur som helst. Att då ha fått förbereda sig och tänka i lugn och ro och prata med andra hade väl knappast varit någon nackdel för deras kunskapsutveckling. Så skriver vi ju texter vanligtvis i livet också. Då får vi förhoppningsvis tid att fundera, bearbeta, ge- eller få feedback, förbättra och arbeta i tankeprocessen för att bli bättre. Ingen elev är ju någonsin färdigtränad. Men det är precis det som krävs på nationella provet. De ska vara färdiga. Då ska det spottas ur faktakunskaper och färdigheter i ett blindtest. Det finns inget vettigt lärande för livet i det. Jag blir så arg. Det är så feltänkt det kan bli. Det är i allra högsta grad tid att kliva ut ur den trånga Skolverksboxen, börja utgå från barnens- och ett lärandeperspektiv för en gångs skull, istället för att utgå från politiska och förlegade ideologisk-pedagogiska idéer. Det är väl därför vi har en obligatorisk grundskola, för att våra barn ska lära sig saker för livet? Tänk om, tänk rätt.

Lena Wallberg blogg om skolan idag

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.

Back To Top