skip to Main Content
En Hjältes Död

En hjältes död

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat. Men så slog nyheten ned igår, fredag, att ytterligare en talangfull, framgångsrik ung hjälte tragiskt nog har gått ur tiden. I en tuff, splittrad värld, där hög prestation skenbart tycks visa hur lyckad man är och där hård press gör att människor går under, så är det inte en dag för tidigt att fundera över vad vi håller på med. Vi kan garanterat göra en mängd fler och lyckade insatser som förebygger och stöttar, ger framtidstro, självförtroende, hopp och livsglädje för unga människor. Vi måste ytterligare förstärka allas vårt fokus på detta!

Från det första till det sista andetaget är världen något vi alla måste lära oss att hantera. Förändring är konstant och något illustrativt för vägens mödor är den klassiska berg- och dalbanan: alla envisa upp- och nedgångar, med- och motgångar. Vissa är vinnare i livets lotteri: föds i rätt världsdel där det är fred, frihet, någorlunda jämlikt och rikt. Kanske har de också hamnat i en familj med god ekonomi, där föräldrarna mår relativt bra och råkat utrustats med rimliga förutsättningar för att klara skolgångens utmaningar och övriga steg i livet. Alla har dock inte fått samma ”tur”, som vi vet.

Att som samhälle se över hur vi hanterar våra barns hälsa är det viktigaste vi kan göra för att investera i en bättre framtid. Det kan vi utan vidare kosta på oss. Att se till att alla barn får en så bra start i livet som möjligt är ett primärt uppdrag. Inte bara någras jobb eller skolans, eller vissa överentusiastiska föräldrars. Det är allas. För i den gemenskapen, när vi värnar om alla barns väl, så kommer vinsterna bli så mycket större än de ringa insatsernas ansträngning.

På samhällsnivå behöver vi se över system och skyddsnät. Föräldrautbildning, integrationsfrågor, stödfunktioner, myndigheter, vård, skola och omsorg med mera behöver förstärkas. Mår föräldrarna dåligt, så mår inte barnen bra. Och vice versa. Inte sällan är det ohyggligt svårt att veta vad som är hönan och ägget i den frågan. Det har skett en markant ökning av antalet barn som mår psykiskt dåligt, det kan jag inte bara vittna om empiriskt, utan forskningsresultaten talar också sitt tydliga språk. Det är illa.

Vad kan vi göra? Först och främst behöver alla vuxna fundera över vad vi håller på med. Vad är vi för förebilder och vad skapas det för egotrippat trollsamhälle för framtidens invånare? Någonstans i början av explosionen med sociala medier-eran skruvades antalet psykiska ohälsotal för barnen upp, vill jag hävda. Detta finns inga säkra belägg för detta påstående i forskningssammanhang, utan det är en högst personlig reflektion baserad på erfarenhet från de senaste 24 åren i skolans värld. Min teori är att det var någonstans där, i den gränslösa utvecklingsfasen, som den skadligt inverkande individosäkerheten, det orimliga sociala trycket på vuxna att vara lyckade och uppmärksammade, skapades en proportionell ökning av psykisk ohälsa hos användarna så att den ofrånkomligt kom att smitta av sig på deras intet ont anande och högst påverkbara barn. Det blev, så att säga, oönskad skörd av den olyckliga kombinationen: oförmåga och besatthet i sociala mediers mentalpressande tryck.

Barn av idag har växt upp i en digital miljö, där föräldrar ständigt är frånvarat uppkopplade. Antalet ”gilla” visar hur lyckad du är, hur många vänner du har och att andra tycker som du. Det finns smarta entreprenörer som lever av denna idé. Det finns en bunt artister och andra slags mediebrukare som kammar hem digra slantar av hur mycket gemene man gillar och följer dem. Det är ett smart och oftast nödvändigt överlevnadsdrag. Symptomatiskt är också att fans eller följare snarast verkar ”bekanta” med idolen, de följer allt på deras nätsidor, i sociala medier, frotterar sig friskt och utan större reservation. Entusiastiska följare engagerar sig affektivt och kommenterar vad som händer och sker i entreprenörernas privata och kommersiella arbetsvärld. Det skapas en slags utökad, gränslös, om än fiktiv ”sociala medie-familj.” Följare tror sig vara verkliga vänner med sin idol, liksom de föreställer sig ett högre egenvärde och status i om stjärnorna därtill svarar eller gillar det man själv kommenterar. Att få uppmärksamhet har blivit ett självändamål och den personliga kostnaden irrelevant. Det finns en fiktivt skapad gemenskap i grupper med liknande intressen. Att hata eller älska blir identitetsmarkörer i sammanslutningens kitt.

Så kommer jag osökt att tänka på Pär Lagerkvists novell: ”En hjältes död” från 1924. Den nästan spökligt framtidsförutspående berättelsen om hur en ung man hoppar från ett kyrktak för några sekunders uppmärksamhet (och en ansenlig ersättning han aldrig fick någon glädje av) känns obehagligt verklig och nära. I ”En hjältes död” samlas människor för att ta del av kyrkhopparspektaklet och går efter dödsfallet därifrån, halvt underhållna, halvt upprörda. Ett makabert gladiatorspel i modernare tappning, där döden är själva nöjet: ett avbrott i den annars vardagliga och lite småtrista lunken. Vi har uppenbarligen inte utvecklats längre i mänsklighetens historiebok, än att vi fortsätter underhållas av dödens kittlande skådespel.

För liksom hos Lagerkvist är baksidan av den efterlängtade uppmärksamhetens teaterföreställning: ensamhet, utsatthet och tomhet. Tystnad. Att riskera att bli bortglömd. Om jag inte får den stormande respons jag hoppas och tror? Om ingen reagerar, vad händer då? Antingen lär man sig hur man skapar debatt och intresse hos andra genom en ganska så slipad retorik, eller så sjunker självkänslan till botten dit ingen vill hamna, ett misslyckande. För att återknyta till Lagerkvist: vad händer om hjälten hoppar från ett kyrktak när inte ens det ultimata offrandet av ens eget liv längre är tillräckligt för världen?

Ungdomar är hur som haver betydligt bättre på att hantera sociala medier än de flesta vuxna. De unga har generellt ett betydligt mer avslappnat bemötande ute i den virtuella världen än de vuxna. Den reella inre och yttre stress som föräldrar och andra vuxna skapat sig, smittar däremot av sig på alla. Att vara lyckad, fantastisk, rik, ständigt arbetande och vråla ut till allmänheten att allt är så oerhört BRA, ja, den fasaden är just bara: fasad. Bakom det hela finns verkligheten. Folk som mår dåligt. Är stressade. Inte klarar av de omänskliga kraven. Behöver hjälp och stöd. Är sjuk. Möts av oförstående. Orkar inte bry sig. Behöver kanske en person som av välvilja och omtanke sätter stopp när hjulen rullar okontrollerbart. Någon som ser. Någon som tar ansvar. En medmänniska som inte bara vänder bort blicken, tystnar, inte vill eller orkar lyssna. En som säger att: du duger som du är och det räcker. Någon som värdesätter liv och är beredd att kämpa för det.

Unna framtidens generationer en rejäl funderare, ett par minuters paus och ställ frågorna: Vad håller vi på med egentligen? Hur gör vi för att stödja barns- och ungdomars goda hälsa, välmående och vilka förutsättningar finns för att ge skyddande verktyg för detta viktiga ändamål? Alldeles oavsett hur mycket tjusiga åtgärdsprogram vi konstruerar åt elever i skolan, eller hur många häftiga resor som bokas in, saker som konsumeras, köps eller vad vi nu än tänker ska göra oss ”lyckade”, så betyder det inte ett skvatt om inte våra barn och unga mår bra. Där har människosläktet ett tungt vilande ansvar vi icke kan fortsätta att smita ifrån, essensen av vad som är meningen med livet: det vi faktiskt lämnar vidare. Eftermälet. Så fortsätt att hålla ögonen vidöppna och kämpa medvetet för nästa generations väl. Möt andra med största ödmjukhet, oavsett, eftersom vi aldrig vet vad som döljer sig bakom fasaden, eller vilka inre strider som medmänniskan faktiskt kämpar med. Det är livsviktigt! Livsviktigt!

“Hey brother! Do you still believe in one another?
Hey sister! Do you still believe in love? I wonder
Oh, if the sky comes falling down, for you
There’s nothing in this world I wouldn’t do”

Citat från låten: “Hey Brother” av Avicii (1989 – 2018)

Lena Wallberg blogg om skolan idag

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.

Back To Top