skip to Main Content
Arv Och Miljö

Arv och miljö

En het potatis är den ständigt aktuella frågan kring arv och miljö. Sett ur en psykologisk synpunkt, kan frågan ses på ett visst sätt, ur en pedagogisk synvinkel blir perspektivet kanske annorlunda. Dock, det går inte komma ifrån att flera kompetenser behövs som resursförstärkning i skolan, inte minst personal med psykologisk och logopedisk kunskap.

Skolsköterskor ska finnas på skolorna, om än ej alltid på heltid och läkare kan finnas tillgänglig vissa tider. Psykologer och logopeder kan ges uppdrag efter behov, för att förstärka EHT (Elevhälsoteamet). Inte sällan ställs dock behov mot ekonomi, det går aldrig att bortse från. Att plocka in specialpedagogiska kompetenser (eftersom vårt eminenta skolväsende inte kan erkänna att det finns specialpedagogiskt utbildad personal och därmed kan krypa till korset och definiera oss med exakt titel. Därmed kan i stort sett ”vem som helst” sättas in som ”specialpedagogisk kompetens” och komma undan med det.) kan därmed också, pga den nämnda formuleringen, begränsas och utgöra en brist ställt mot insatsernas kvalitet.

I veckan publicerade Skolverket en rapport angående hur familjebakgrunden inverkar på skolresultaten och skillnader mellan skolor. Det är föga överraskande, att resultatet visar vilken betydelse den socioekonomiska bakgrunden och skolvalet har för elevernas betyg. Det betyder att de som befinner sig i en mer utsatt situation, med något vacklande stöd hemifrån av olika skäl, har en större utmaning att möta än elever från resursstarka hem och områden. Tyvärr blir detta till en självuppfyllande profetia, där redan utsatta fostras in – och förstärks- i en riskfylld situation pga den omgivande miljön. Resultaten bekräftar, tråkigt nog, tidigare undersökningar inom samma område.

Nu tänker ju jag så här: vetskapen kring detta har varit känt i många, många år. Det här är ”gamla nyheter”. Så vad tänker man sig göra åt det här? Eller är den cyniska tanken bara att fortsätta forska vidare och torrt konstatera att: jaha, där ryker ytterligare en mängd barns och ungdomars möjligheter till att lyckas i skolan, att kunna ta sig in på arbetsmarknaden så småningom, stöttas i att finna sina möjligheter, göra positiva livsval, stärka framtidsutsikterna och bli en del av gemenskapen i ett samhälle? De här negativa trenderna för utsatta fortgår, trots att flera forskningsresultat visar hur viktigt det faktiskt är att lyckas i skolan för barns och ungdomars hälsa och väl. Det är ett gigantiskt samhällsekonomiskt – och folkhälsoproblem, som måste påbörjas i tid om vi alla ska kunna skörda vinster av adekvata insatser där de behövs som mest. Ska det vara en ”skola för alla” värt namnet, är det dags för våra politiker att ta av sig nattmössan! Påpekas skall att givetvis är det här knappast ett isolerat skolproblem, utan ett gemensamt samhällsproblem. Det uppväxande släktet är den grupp vi ska lägga störst fokus och kraft på. Det är där möjligheterna till positiv förändring är som störst.

Att ytterligare lägga på arv på miljö, gör hela ekvationen ytterligare svårberäknad. De barn och ungdomar, vars individuella förutsättningar att fungera någorlunda utan särskilt stöd i skolmiljön är begränsade, kräver oerhört mycket engagemang och insatser från omgivningen. Har dessa behövande elever ett svagt stöd från hemmet, vill det verkligen till att alla samhällsinstanser försäkrar sig om att korrekt stöd verkligen sätts in. Så är inte fallet, tyvärr. Samordningen mellan myndigheter och skola är inte sällan i största behov av radikala förbättringsåtgärder. De barn som växer upp i en viss typ av miljö, blir givetvis påverkade av den. Har en elev en eller flera personer i sin närvaro som är i olika former av ohälsa, så kan detta vara en riskfaktor. Där måste omgivningen vara skyddsfaktor som kompensation. Att skolkursernas betygskriterier är nästan omöjliga att begripa gör knappast den redan ansträngda situationen enklare…

Det finns oerhört många utmaningar både i samhället och i skolans värld, för att bereda väg för de barn och unga som är på väg in i vuxenlivet med alla dess utmaningar. Det är så oerhört viktigt att förebygga istället för att försöka att hjälpligt lappa ihop en redan kantstött själ. Här är således skolan den arena där så mycket mer kan göras, genom att integrera fler externa instanser än den pedagogiska personalen. Vi vet att gruppen elever med psykisk ohälsa ökar, så varför inte storsatsa på utökade samarbetsarenor för skola och hälsovård? Kan vi ta och vända den trista trenden i alla fall, istället för att bara passivt stå och se på när skeppet sjunker? Arvet kan vi inte påverka, men den omgivande miljön går faktiskt att förändra! Där har hela vuxenvärlden, våra politiker och myndigheter en rejäl utmaning att sätta tänderna i. Nu.

Lena Wallberg blogg om skolan idag

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.

Back To Top