Språkets betydelse

Hur pratar vi med varandra? Vad är lämpligt och inte? Hur pratar unga med varandra? Hur är språket ute på nätet? Nättrollens kränkande och nedsättande språk, de som vill skada, de som vill hata. De som vill sprida glädje, de som vill stärka och uppmuntra andra till goda tankar och insatser. De som vill sälja, de som vill förmedla åsikter och idéer, de som vill argumentera för, mot, med, som vill göra uttalanden eller framföra politiska ståndpunkter. Skillnaderna mellan språkhanteringsområdena är så stora och vida att det inte riktigt går att överblicka. Språk betyder så oerhört mycket. Det är mer än bara bokstäver som ska knådas ihop till olika betydelsebärande enheter. Språk är kraft, konnotationer, kroppspråk, blickar, tonfall, retorik, lyrik, musik i mina öron, ettor och nollor, koder, chiffer, svenska, meänkieli, mandarin, engelska, ett antal första- och andraspråk, formellt- och informellt språk, sms – förkortningar, dialekter, sociolekter, idiolekter, symboler och ikoner… Ja, det är så fruktansvärt mycket språk som ska kunna hanteras och hållas reda på att det egentligen inte är klokt, när man tänker efter. Därför är det inte så konstigt att det kan uppstå språkstress, språkkris, språkförvirring och lite halvdana språkkunskaper. Dagens unga förväntas kunna hantera alla dessa mängder med variationer, utan vidare. Jag förstår att sms och snapchats är kommunikationsvägar som tilltalar en allt mer informationsdrunknande publik. Vem orkar lägga ned en massa tid på att skriva när det räcker minst lika långt med en symbol eller en bild som säger mer än tusen ord?

Jag har deltagit i läslyftet under läsåret som gått. Ett projekt som finansierats och lanserats av Skolverket. Där arbetar man enligt fastlagd plan, ca två timmar per vecka, med olika delmoment. Gången är att läsa in sig på ett material, arbeta fram en läsfokuserande lektionsplanering kring ett område samt utvärdera. Allt detta sker i samarbete med varandra i kollegiet. Reflektioner? Intressanta tips och modeller har presenterats. Gruppen har stärkts i sin gemenskap. Deltagarna upplever sig gemensamt ha uppmärksammat språkets betydelse mer. Många fina och positiva vinster, således. Men arbetet har varit oerhört, oerhört tidskrävande. Skolverket har lagt en ambitionsnivå på projektet som spränger alla rimliga tak i en redan mycket hårt tidspressad verksamhet. Kvaliteten på material och upplägg har också varit klart skiftande, och i förekommande fall rent av tvivelaktiga. Vi har blint och hänförts matats proppfulla med Vygotskij, vilket inte någonstans balanserats upp av andra perspektiv och ideologiska tankegångar. Det är under all kritik. Återigen, att underlåta att syna högskolor och universitet i sömmarna vad gäller ensidigt propagandaliknande upplägg, som här fullt ut stöds av vad som rimligtvis borde vara en oberoende och opolitisk myndighet som Skolverket, underminerar trovärdigheten för detta verk än mer. Hur kan det komma sig att inom Skolverkets försorg så anses det vara acceptabelt att ohöljt föra fram politiskt färgad pedagogik utan det minsta objektivitet och källkritik? Det nedlusade pedagogikträsket fortsätter således kasta fram illa dolda politiska agendor och ställningstaganden, utan att på något sätt framhärda en god vetenskaplighet värd namnet. Det gäller att välja rätt om man vill nå framgång: har läraren/Universitetet lyft fram vygotskijhyllningar, kommer man godkännas eller belönas om man fortsätter på samma linje. Det är en väl känd och ofta använd strategi. Man ifrågasätter inte politiskt känsliga pedagogikidéer, eftersom det rubbar cirklar och kan vålla bekymmer. Detta är underförstått. Det gäller att vara på sin vakt. Vad vill sägas? Vad vill förmedlas? Vilka idéer står bakom fasaden? Vilken makt har läraren/chefen/Skolverket/Universitetet? Om det fortsätter vara en klubb för inbördes beundran, men ett strikt hierarkiskt och dömande system så som det fungerar nu, är all utbildning i största fara. Språkets makt. Språk är makt.

Därför är det så oerhört viktigt att förstå, hur stor betydelse språkkunskaperna har. Våra nyanlända medborgare kämpar varje dag med att försöka tillgodogöra sig den i allra högsta grad krångliga svenskan, med alla sina ord, uttryck, underförstådda meningar, betoningar, ja, all den enorma kraft som faktiskt finns i att behärska ett språk. Många är också dem, som av olika skäl har bristande språkkunskaper, eller svårt att tillgodogöra sig språk, uttrycka sig, förstå, ta till sig, använda, skriva, formulera, krafsa till krumelurer som ska vara ett stort G eller kanske ett Q och att det inte hamnar på raden nedanför. Språket säger vem du är. Språket formar, ger identitet och kan betyda så oerhört mycket mer än bara de svarta streck som formar sig mot en vit bakgrund. Språket kan ta dig framåt. Det kan användas som vapen att såra, det kan förmedla känslor av kärlek, det kan vara ljuva toner. Språket är ett verktyg i en retorisk situation, då dina argument kan slipas i detalj och avgöra ditt öde. ”Detta visste redan de gamla grekerna.” Så sant som det är sagt. Språk kan ta dig nästan hur långt som helst, om du behärskar det väl. Det är språket som kan ge kontroll över olika situationer. När du lärt dig vara källkritisk, när du lärt dig tolka texter och bilder och hur det hänger ihop och möjliggör vidareutveckling, då har du de flesta verktyg du behöver i en liten ask.

Därför är det så viktigt att skolorna satsar på att verkligen lägga tid på kunskaper kring språk. Inte bara att läsa, skriva och tala, utan att faktiskt ta det vidare. Där hjälper det inte att man formulerat ett gäng nationella prov som ska tvinga eleverna att läsa mellan raderna, göra diktanalyser och tolka enligt en förutbestämd mall. Om inte forskning finns som stödjer metoder och alternativ, om inte insatser som beprövats används och vetenskapligt bevisas vara de mest effektiva, så kommer även fortsättningsvis en svag läsutveckling ske i landets samlade kunskapsbank. Enstaka satsningar som läslyftet är mycket bra, men är beroende av rektorers och skolhuvudmäns insikter och förståelse i ärendet. Det säger sig självt att det är ojämlikt. Insatser kring språkkunskaper ska ske i samtliga ämnen och tidigt och överallt. Det är oerhört beklämmande när elever kommer till gymnasiet efter nio år i grundskolan och fortfarande avkodar, dvs inte är fullvärdigt läskunnig. Då blir det mycket svårt. Onödigt kämpigt. Det är ovärdigt ett modernt skolsystem. Kunskaperna är dock inte sällan fortfarande satta som godkända (E) eftersom man kan ”pysa” (Använda PYS-paragrafen utan vidare förklaringar och väldigt generöst) och betygen ska och måste ju se bra ut i statistiken. Många lärare jobbar stenhårt med att lära elever läsa, skriva och tala. Men de extrainsatser, det stöd och de utbildade speciallärare och specialpedagoger som behövs för att ytterligare stötta eleverna på ett bra sätt räcker inte till. De flesta insatserna måste ligga tidigt i skolutbildningen, inte i gymnasiet. Det måste få kosta tid, pengar och resurser när barnen är små, så att de lyckas. Personalen som arbetar på lågstadiet måste få alla möjliga tillgångar, vilket även innebär viktiga och omfattande fortbildningsinsatser. Det ska inte få vara möjligt att gå ut årskurs tre utan att kunna läsa. Punkt. Därefter ska givetvis ett tydligt och utstakat, vetenskapligt baserat och specialpedagogiskt stöttande progressionsarbete ske under mellan- och högstadiet så att eleverna inte ska kunna komma till gymnasiet med läs- och skrivkunskaper som motsvarar en mellanstadienivå (Vilket inträffat och inte bara en utan flera gånger). Fokus på baskunskaperna. Det är där skolan tappat bort sig på vägen. Håller man fokus på de grundläggande kunskapsinhämtningarna, så kommer det andra lösa sig.

När språkkunskaperna hos barn är godtagbara, verkligen godtagbara, då kan ytterligare avancemang påbörjas. Möjlighet till individuellt stöd (ex. halvklass, gruppindelningar), välutbildade lågstadielärare och specialutbildade resurser behövs för att ett lyckat grundarbete ska kunna genomföras. Det behövs bara lite hederligt sunt förnuft för att komma fram till den slutsatsen, men lite oberoende forskning hade inte varit fel för att ställa saker utom allt tvivel. Alla vill vi ju ha en framtid med kunniga, kompetenta medborgare. Språkkompetenta medmänniskor. Först då kan vi också säga att vi lyckats med en god utbildning i det här samhället. Det är en högvinst!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.