Pengar, pengar, pengar

Alla vet att pengar har betydelse. Ekonomiskt tänkande är avgörande för att exempelvis få ett företag att fungera, som motivation till att arbeta, för att driva en utveckling framåt med mera. Kravet på god ekonomi står dock som en vass motpol till behov av stöd och hjälp för människor. I samma ögonblick som en budget i balans och mänskliga behov ställs mot varandra tornar ett antal problem upp sig. Dilemman måste lösas utifrån ett inte alltid så optimalt perspektiv, eftersom skolan inte får kosta. Förlorarna är alltid: vi.

Det största bekymret är att skolor ges olika förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Privata skolor drivs som mindre företag och använder skolpengen på lite olika sätt. En av de största fördelarna och vinsterna med privata skolor är att det är kortare och snabbare vägar till beslutsfattande och färre aktörer som involveras. Kommunala skolor å sin sida är en megakoloss som för all del kan summera flera skolors ekonomi för att genomföra större satsningar, men å andra sidan är beslutsvägarna långa och inte sällan fantastiskt byråkratiskt krångliga. Därtill tillkommer den absolut mest förödande faktorn, att kommunala skolor ligger helt i händerna på styrande lokala politikers spretiga idéer kring utbildning. Därmed hamnar de i beroendeställning. Det finns också, tyvärr, exempel på hur illa det kan gå när en inflation av privata aktörer inom utbildningsväsendet skapar kaos, eftersom skolor tvingats lägga ned pga tvivelaktig verksamhet. Vissa privata utbildningsaktör har även gjort sig (ö)kända för att plantera ut lockbetet att utdela misstänkt höga betyg. Men man pratar lite tyst om det, för alla vill ju givetvis ha höga betyg. Det måste se bra ut i statistiken utåt sett, mot: ”kunderna”! Att sätta in extra stöd och insatser, anställa speciallärare och/eller specialpedagoger (beroende på behov), assistenter och lägga till extra lärartimmar, det kostar tid och pengar! Delar man istället ut högre betyg än rimligt, döljs effektivt alla förekommande problemsituationer bakom ett ”snällbetyg”. (Såvida man inte redan från början använt strategin, att sortera bort elever som riskerar att äventyra budgeten.) Med sådant oetiskt handlande gentemot barn och ungdomar, undergrävs inte bara individernas förutsättningar för ett rimligt kunskapsinhämtande, utan i förlängningen äventyras de facto den generella kunskapsnivån i hela samhället. Det är mycket oroande tendenser, eftersom en god utbildningsnivå faktiskt tillhör grunden för ett jämställt och demokratiskt samhälle. En tragisk bieffekt är dessutom att seriösa aktörer på marknaden riskerar att gå under ekonomiskt, på grund av ett sviktande elevunderlag. Hur kan (ev. behöriga) lärare ställa upp på dylika svek mot sitt eget skrå, läraretiken och undervisningsuppdragets essens? Kanske genom erbjudanden av tillfälliga anställningar mot en högre lön. Men kortsiktighet och vinsthunger hör inte hemma inom utbildning!

Tyvärr är ekonomisk åtstramning en ständigt kors att släpa på för skolorna. De elever som har störst behov, får exempelvis i vissa kommuner, minst ersättning. Alltså, de elever som behöver mest stöd får minst resurser. Ett exempel på en rejäl tankevurpa ur ett hälsofrämjande individuellt- och generellt samhällsekonomiskt hållbart perspektiv. Som vanligt drabbas de svaga i samhället: de som inte har den starkaste rösten för att överrösta bruset. Råkar man inte ha tillgång till föräldrar eller släktingar som kämpar, eller har rätt kontakter, så är det nästan omöjligt att få adekvata resurser. Var och en utlämnas till att kämpa själv. ”Sköt dig själv och skit i andra.” Egoism in prydno. Vad är det för samhälle vi skapar då?

Jag är absolut för individualism på många plan, men vi kan aldrig bortse från att i vissa sammanhang måste vi ta på oss kollektiva glasögon och se till helheten. När den generella samhällsnyttan får stå tillbaka för en individualism som övergått till cynisk egoism, så måste vi börja agera. Vi är ett så pass rikt land, med så många resurser att tillgå, att vi definitivt ska kunna stå upp för de svagaste i samhället. Genom ett föredömligt, empatiskt handlande gentemot de svagaste, visar vi också hur utvecklat vårt samhälle är. Detta, ska betonas, utan att på något sätt koppla idéerna till någon slags politik. Det här är istället allmänmänskliga spörsmål. Sådana som också ska prägla skolans- och samhällets värdegrund. Vi har lagar och regler, deklarationer och konventioner som ska vägleda oss rätt, som Barnkonventionen, Salamancadeklarationen, Skollag och mycket annat. Men vi lever inte upp till minimikraven. När kunskap står tillbaka för andra, destruktiva och icke genomtänkta intressen, som tyvärr inverkar negativt på samhällets stabilitet och utveckling, då är egoismen på tok för långt gången. Vi får inte fortsätta tillåta det dumdristiga handlandet att spara in ett par kronor i skolornas kassa, på en behövande individs bekostnad. Samhällsekonomiskt och ur ett hälsoperspektiv vet vi, med stöd av forskning, att de elever som lyckas i skolan mår bättre och utrustas med fler förutsättningar att lyckas. Därtill undviks ett inte sällan markant och förödande personligt lidande som kunnat avhjälpas med den lilla summan av insats vi samhällsekonomiskt skjutit till från start. Har vi räddat en individ från problem så har vi lyckats allihop. Håll fokus på skyddsfaktorerna! En väl genomtänkt, helhetsövergripande och omfattande resursfördelning är avgörande.

De skolor som faktiskt försöker arbeta för elevers bästa, hälsa och vill satsa på modern verksamhetsutveckling (exempelvis genom att införa möjligheten till effektiv digitalisering, underlättandet av kommunikation och tydlighet för elever, personal och vårdnadshavare) kan således stöta på patrull, när skolhuvudmannen anser att ekonomin så inte tillåter. Här finns enorma problem. Om skolhuvudmän lägger in veto och köpstopp, står personalen fängslad. Det säger sig självt att allt framåtsträvande stagnerar och kvaliteten blir därefter. En intellektuell konkurs adresserat till ansvariga, världsfrånvända politiker och skolhuvudmän. Flexibilitet i tankesätt, med ett aktivt involverande av skolpersonalen, samt att med omfördelning och samförstånd skapa möjligheter är av vikt. Om man vill behålla en riktad blick framåt. Men tyvärr är det sällan sådana ansträngningar görs. Det finns exempel på alla möjliga underliga monetära insatser, som väckt frågan kring hur det kan få gå till så här med allmänna medel. Hur kan pengar få tillåtas flöda så tokigt och fel? Det är människors liv, hälsa och utveckling vi pratar om. Framtiden. Allas väl. Vårt gemensamma ansvar.

Det behövs en översyn kring detta med ekonomihantering inom skolan. Skolor ska drivas av grundtanken om vad som är ett gott samhälle och en god, allmänbildad medborgare. Kunskap måste vara fokus, alla elever måste inkluderas och ges rätt förutsättningar för utbildning. Det betyder att skolpersonal måste få mer makt att kunna säga till om vilka resurser som behövs och vilka insatser som är nödvändiga. Behöver en skola få stöd, exempelvis genom att införskaffa en helhetslösning som skapar förutsättningar för utveckling och lärande, så måste också kommunpolitiker och skolhuvudmän förstå att resurser måste frigöras för detta ändamål. Hur ska ett utannonserat införande av digitalisering i skolan kunna implementeras utan tillskjutandet av pengar? Ska vi ha någon form av hyfsat jämställd utbildning i hela landet, så kan vi inte fortsätta att envist blunda för ojämlikheten och snedfördelningen av insatser. Satsa pengarna rätt. Det ligger i allas vårt intresse att vi investerar i framtiden!

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.