Om att finna den rätta vägen -Lena Wallberg

Årtusenden av visdom till trots är de mer utmanande, krokigare och mödosamma vägvalen de som allt som oftast får stå tillbaka för lättjans enkla flyktväg. Det finns ett utmärkt Bibelcitat som belyser frågan sålunda: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet, och det är få som finner den. Matt.7: 13 – 14.” Det finns ett överflöd av tokiga vägval: de enkla, lockande, men fördärvliga. De breda och vidöppna dörrarnas korsdrag driver på den lättjefulle att huka undan. Vi måste blicka mot framtiden, men inte vända historien ryggen och sluta lära oss av den. Vi måste förstå att utbildning och kunskap är lönsamt och att rätt kunskap rent av kan vara livsavgörande. Hur ofta hänvisas inte till att alla vill ha välutbildad sjukvårdspersonal, vars kunskaper är väl förankrade i vetenskap, eller att piloter förväntas ha licens? Precis som inom många andra yrkeskategorier måste även lärare ges möjlighet till adekvat utbildning utifrån ett vetenskapligt underlag som tryggar för kvalitet. Det kan vara livsavgörande på andra sätt.

I de samlade strategier för digital kompetens som finns redovisade i Skolverkets rapport: ”Redovisning av uppdraget om att föreslå nationella IT-strategier för skolväsendet” från 2016, sätts mål för 2022 om vilken digital kompetens skolväsendet ska uppnå. Det efterlyses mer forskning, nationell som internationell, inom området digital användning i skolan. Likväl skyls den vetenskapligt bristfälliga anknytningen under formuleringar av typen: ”Forskning kring digitaliseringens påverkan på undervisning och lärande ges från 2017 ökat statligt stöd.” Det skrivs fram ett antal ambitiösa målsättningar som inte utgår från aktuellt och väldokumenterat vetenskapligt stöd. Det är synnerligen olyckligt och visar återigen den skriande brist på insikt och kompetens som utbildningsansvariga myndigheter och politiker i landet besitter. Det underminerar kvalitetssäkring och leder osvikligen bort från en högst eftersträvad, men ännu fjärran, professionsstämplad lärarutbildning. Förslaget osar skåpmatande politiserande fjäsk, som smittar sig likt en farsot in i myndigheternas vrår och de pedagogiska utbildningsleden på universitet och högskolor. Vi har sett det förr och ser det igen. Visionära floskelkluster och politiskt korrekta, ideologipräglade pedagogiska genvägar för skola, utbildning och kunskapssträvanden kan vilken klant som helst kladda fram och begära årslöner för. Uppenbarligen. Legio är de experimentella, vetenskapligt frånvarande, men populära undervisningsmetoder som lanserats. För när verkligheten kraschlandar måste någon betala priset. Det är minst lika illavarslande när hälsosamt välgrundad forskningskritik tystas ned, liksom den tvingas till likriktning för att passa system och ideologi. Därför välkomnas, förvisso med absolut största skepsis och iakttagna försiktighet, förslaget på utökad praktiknära forskning. Empirin säger att det inte kommer infria några höga förhoppningar, men det är åtminstone ett steg i rätt riktning. Det är helt förträffligt usel gammal unken tradition att först gå ut med färdiga förändringsstrategier och mål, för att därefter efterfråga forskningsunderlag. Som om det vore rimligt att först slänga ut medicin till patienter för att därefter göra effekt- och biverkningsstudier. I skolans fall handlar det om omedvetna och oskyldiga individer som utsätts för helt oetiska experimentella pedagogiska försök vars utfall är utom kontroll.

Regeringen basunerar ut ambitionen att förstärka och förtydliga digitaliseringskompetensen för elever i skolan. Det går inte att bortse ifrån att bruket av digitala läromedel inte är helt okomplicerat. Att införa förstärkt digital kompetens utan att bottna i gedigen forskning som ger fingervisning om behovets omfattning och struktur i ett hårt tidspressat system, andas politisk förändringsiver ur ett djupt introvert transtillstånd. För att förtydliga: det borde vara en självklarhet att skolans första och främsta uppdrag är att säkerställa att eleverna verkligen får de grundläggande färdigheter som krävs i ett modernt och framtida samhälle. Att de kan läsa, skriva och räkna på ett sådant sätt att de kan fungera som välfungerande medborgare. Det gäller även om det skulle råka bli strömavbrott, datorn går sönder och mobilens batteri laddat ur. Det ena behöver inte utesluta det andra, men risken är överhängande att de basala kunskaperna återigen hamnar i periferin till förmån för icke vetenskapligt förankrade, men populistiskt sliskiga förslag. PISA-resultaten har pekat på faktorer som borde utgöra underlag för observandum. Vilken överväldigande forskningsbas ställer faktum bortom allt tvivel och hänvisar till att en utökad digitaliseringsutbildning i skolans läroplaner skulle förbättra de grundläggande läs-, skriv-, matematik- och naturkunskapsfärdigheterna? Vi kommer säkerligen kunna producera några riktigt vassa, digitalt kompetenta elever, vilket är utmärkt. Men å andra sidan: om elever i åk 9 inte kan läsa och tolka text mer än på en avkodande nybörjarnivå, så har källkritik mindre relevant inverkan på kunskapsomfattningen som helhet eftersom man då inte kan tillgodogöra sig varken innehåll eller budskap. I en redovisning av olika typer av läromedelforskning lyfts exempel på hur läromedel- såväl textböcker som digitala resurser- används och vad som möjligen kan vara effektivt i pedagogiska sammanhang. Forskningen är förstås till läromedlens fördel i den här kontexten, men intressanta frågeställningar belyses likväl. Det framkommer att digitala hjälpmedel, som spel, kan vara engagerande, dvs en motiverande faktor för inlärning. Det är positivt. Men det finns också reservationer, vilket alltid är lika viktigt att notera. När kunskaper används på rätt sätt och i rätt sammanhang kan de absolut vara ett stöd, men det är ingen automatiserad inlärning som sker endast för att en undervisningssituation är digital.

Enligt planen ska den nya digitaliseringseran vara implementerad i skolan om lite drygt ett år: 1/7 – 2018. Likt ett gigantiskt, överskuggande frågetecken tornar den totala frånvaron av beskrivning och plan för fortbildning för lärarna vilka ska utföra det ambitiösa undervisningsuppdraget upp sig. Denna lilla, men långt ifrån obetydliga, detalj lämnas alltså hängandes i luften som en obehaglig fallfrukt. Exempelvis noteras på SKLs hemsida att Skolverket annonserat några mindre utbildningsinsatser, men att det största ansvaret kommer ligga på verksamhetsnivå. Föga förvånande. Skolverket (eller ska vi kalla det ”skolkverket?”) glider undan och kastar över ansvarskolossen med fortbildning för lärare på ”någon annan”. Så enkel och så fördärvlig väg att gå! Vad kan vi räkna med för effekter av den insiktsbefriade tankevurpan? Jo, en överhängande risk för ojämlik och otroligt svajande kvalitetsutveckling i landet. Utbildningsansvariga politikers och skolverksdrönares tunnelseende ställer in sin hänförda skärpa mot en idealiserad slutprodukt i Utopia och inte en enda förnuftsdrabbad råkar stanna till vid något: ”hur” eller ”vilka kompetenser kommer då krävas av lärarna”? Vi riskerar att fullständigt missa målet och snedsegla oss in i ytterligare ett pedagogiskt totalhaveri. Detta trots att en tämligen enig nationell och internationell forskarkår tydligt framhävt vikten av den kvalificerade lärarens positiva inverkan på undervisning och lärande.

Ska man satsa på någonting så är RÄTT digital kompetens för ALL SKOLPERSONAL helt avgörande för utgången av framlagda förslag. Rådet till rektorer, huvudmän, världsfrånvända politiker, utbildningsansvariga och inte minst skolverkets ljusskygga invånare är att se över den digitala kompetensreformen inom hela utbildningssektorn. Det måste vara ett utvecklingsarbete som bottnar i vetenskaplig dokumentation. Det vore föredömligt och sannerligen på tiden att sluta föregå som hutlöst dåliga exempel för en bransch som aldrig kommer lyckas kvalitetssäkras under tyngden av nyckfulla politikers idéinfall. Det är först då kunskapsnivåerna inom digital kompetens kan bedömas vara på en adekvat nivå hos den undervisande, ansvariga personalen som kunskapsbygget mot framtiden kommer kunna börja kalibreras rätt. Det är inte så svårt att räkna ut. Man måste börja förändringsarbetet i rätt ände. Ta den rätta, men kanske lite knaggliga, krokiga och mödosamma vägen istället för att blåsa in genom vidöppna fuldörrar där man vänder ryggen åt andra. Redan under biblisk tid konstaterades att få finner den. Markering av den rätta vägen likt en upplyst landningsbana, snitslad väg, karta och kompass bjuder jag på här. Varsågod!


Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.