Källkritik och nätetik – Lena Wallberg

Hur vet jag vad som är sant och inte i det jag ser, hör, läser och möts av? Vad och vem kan jag lita på? Den viktigaste frågan av alla i dagens samhälle har aktualiserats i och med att olika former av informationsflöden härjat på det gränslösa nätet och i sociala medier i samband med det avskyvärda terrordådet i Stockholm som kostade oskyldiga liv och skadade ett flertal.

En stor vinst i att träna våra barn och ungdomar i att vara källkritisk är att de så småningom lär sig att vara vaksamma kring vad som- med ofta välplanerad retorik – basuneras ut i bild och text, filmer och övriga medier. Det är oerhört väsentligt att lära sig ta på de kritiska glasögonen, att faktiskt stanna upp och inte dras eller lockas med i vrålande media- och sociala drev. Att börja det förebyggande arbetet med barn och ungdomar är viktigast. Tyvärr förekommer dock alltför ofta vuxna i mindre föredömliga sammanhang. Den som inte tror att hånfulla och trakasserande nättroll även är vuxna människor som man tycker borde veta lite bättre, lurar sig själv å det grövsta. Vuxna, precis som barn och ungdomar, känner sig ”trygga” bakom en skärm och tar sig rätten att skriva och bete sig på ett oerhört kränkande sätt gentemot andra. Därför går det inte att skriva om källkritik utan att osökt hamna på nätetikområdet.

Inget, absolut inget, rättfärdigar någon, oavsett hur gott moraliskt syfte man tycker sig företräda, att klanka ned på vad andra tycker och nedgradera dem som mindre värda. Då har man själv, vilket majoriteten verkar ha synnerligen svårt att ta in, faktiskt gått ned på exakt samma låga nivå. Vissa personer rättfärdigar sina egna kränkande handlingar gentemot sina medmänniskor med den klassiska indelningen att de/vi har moraliskt rätt och jag/dem har moraliskt fel. Argumenten som kastas runt hejvilt är exempelvis att de som har fel är dumma, idioter, troll, imbecilla, rasister, vänstervridna, högervridna, fanatiker, religiösa, feminister eller vad man nu kategoriserar sina utnämnda antagonister med för art av nedsättande och förtryckande epitet. Att hålla en god och trevlig ton i diskussioner verkar vara en fullständig omöjlighet och att ta sig rätten att ohämmat vädra sina åsikter överallt verkar vara en självklarhet. Detta oavsett om det sårar andra, om det skapar en otrevlig stämning, kränker, eller kategoriserar människor på ett generaliserande sätt som inte kan anses vara acceptabelt för positiv eller främjande samvaro på nätet.

Det är oetiska, aggressiva påhopp, inlägg och digitala bröl på nätet som utgör grogrund för förvridning av källor att utnyttjas i olika syften. Snart sagt är det omöjligt att veta vad som är sanning och inte. Vi får vackert lära oss, även om det är svårt, att ta allt med en nypa salt. Dagens nyheter är morgondagens avslöjande lögner, sidor som sprider desinformation i syfte att skada, människor som är intresserade av att driva med andra, skapa förvirring, kaos och drev gentemot människor, länder, religioner eller vad det nu kan vara för målgrupp existerar i högsta grad och gör att vi som läsare inte får låta oss luras av vad vi ser och läser. Detta är definitivt inget som förekommer ensidigt utan överallt och retoriken- sättet att övertyga om sin egen ståndpunkt- är mer eller mindre sofistikerad och slipad. Därför, skulle jag vilja hävda, är också retorik i kombination med källkritik nödvändigt för att förstå hur hela internetkommunikationsfenomenet är uppbyggt.

I retorikkunskaperna ingår förståelse för argumentationsteknik, knep och övertalningsförmåga. Att ständigt göra indelningen och kategoriseringen vi och dem är exempelvis en frekvent använd del i retorik som kan studeras i närtid och genom historien med sina överskådliga konsekvenser. Vi och dem indelningen är ovanligt lyckat recept som brukar kunna nå framgång i de flesta sammanhang. Vi är alltid bättre än dem. Våra åsikter är alltid bättre, mer rätt, moraliskt högre, religiöst motiverad, representerad av diverse ”kändisar” eller baserad på andra mer eller mindre tvivelaktiga påståenden. Det är en gemensamhetsskapande gruppindelning som är högst mänsklig och som kan vara positiv och drivande kraft i exempelvis tävlingssammanhang, men även skapa negativa effekter som nämnts.

Vissa källor kan förväntas vara något mer trovärdiga än andra, så långt kan vi vara överens. Myndigheters sidor granskas exempelvis, vilket gör att de kan förutsättas vara något mer trovärdiga. Avhandlingar granskas mer ingående, men även där har vi fått lära oss att ”experter” och ”forskningsresultat” är mycket välkända retoriska instrument för att skapa trovärdighet för sin sak. Vi kan alltså aldrig förutsätta att det som står inte förvanskats, har dold agenda eller utsatts för någon form av påverkan. Det är besvärande, men tyvärr ett krav på oss människor idag att vi måste vara extremt vaksamma och förutsätta att det som sägs och skrivs, nyheter, texter och flödesinformation inte är fakta eller sanning. Det gör det svårt och utmanande att överhuvudtaget navigera i detta stormiga hav. Därför är källkritik och nätetik extremt nödvändigt. Att kunna känna tillit till varandra och till omvärlden och vara trygg med vad som är rätt och fel är det viktigaste arbetet vi måste jobba med i skola och i samhället i stort för att motverka korruption och andra destruktiva krafter för ett demokratiskt samhälle. Istället ska vi envetet arbeta för ett positivt, hållbart samhälle för framtiden. Vi måste kunna veta var en någorlunda sanning kan finnas, en trygghet, en riktning.

Tyvärr lever vi i en värld idag som kan ses som tämligen instabil. Vuxna måste utgöra en trygg plattform. Skolan ska alltid vara en trygg och stabil hamn. God etik, samhällets värdegrund är odiskutabelt utgångspunkten. Därför måste källkritik råda där: alltid och överallt.

https://www.msb.se/sv/Insats–beredskap/Psykologiskt-forsvar/Vad-ska-man-tanka-pa-nar-det-galler-kallkritik-och-att-motverka-rykten/6-tips/

 

Jag heter Lena Wallberg och är förstelärare/ gymnasielärare i Svenska och Religion samt Specialpedagog. Jag har arbetat inom skolans värld i 20 år och framför allt med elever i olika former av särskilda behov. Jag har arbetat i olika skolformer och har erfarenhet från olika skolstadier. Min legitimerade behörighet sträcker sig från förskola till gymnasiet. Sammantaget är kunskapsvidden bred. Fokus på språkets och den goda kommunikationens betydelse för att lyckas har varit utgångspunkten för kvalitetsutvecklingen i arbetet och då särskilt med tanke på anpassningar för elever i behov. Mitt främsta mål är att sträva efter en positiv, hälsosam och tillgänglig miljö i en skola för alla.